Guldbröllop

Birgitta och Jörgen firade guldbröllop i lördags, tänk så fantastiskt, 50 år som äkta makar, ett helt liv tillsammans, så många minnen och upplevelser man måste dela. Själv firar jag pappersbröllop till sommaren, låter inte alls lika vacker och milslångt ifrån guldbröllop, men om sisådär 48 år så hoppas jag att jag också får uppleva glädjen av att fått dela 50 år med min underbara man:). 

Birgitta och Jörgen önskade sig inga presenter så jag fick äran att göra en överraskningstårta till dem istället. Överraskade blev dem och väldigt rörda över tårtan som de tyckte var både otroligt fin och dessutom fantastiskt god, vilket glädjer mig. Jag älskar Willow Tree figurerna, jag tycker att känslan och uttrycket de förmedlar är helt fantastiska och jag fick en idé om att göra en cake topper med inspiration från just dem och sen färga den i guld. Birgitta hade rosor i sin brudbukett så jag ville även ha med det på något vis. Därav blev det en Willow Tree inspirerad caketopper med sällskap av en ros och ett hjärta för att förstärka känslan ytterligare:). 

Tårtan bestod av ljusa bottnar, lemon curd mousse med ett lager vit chokladganache under och ett lager hallonmousse med hemmagjord hallonsylt under, spacklad med lemon curd och vitchokladsmörkräm och täckt med sp. 

Äkta kärlek är guld värt!

Somewhere over the rainbow

Jag är inte troende, inte på något vis. Jag tror, tråkigt nog, inte på någon gud, liv efter döden eller liknande. Eller, det är kanske snarare så att jag väljer att inte tänka så mycket på sådant. Jag lever det liv jag lever här och nu, det är det ända jag säkert vet och det ända som jag tycker är värt att lägga någon energi på. Men visst kan det onaturliga och oförklarliga locka ibland och ibland händer det faktiskt saker som får en att fundera..

Min underbara, högt älskade farmor gick bort för drygt fyra år sedan. Farmor var en väldigt unik och speciell person och har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Hon var rolig att umgås med då hon var väldigt modern i sitt tankesätt samtidigt som hon var en typisk farmor. Hon var en fräck farmor helt enkelt. Det bästa hon visste var när hon hade familjen omkring sig och vi barnbarn försökte hälsa på henne så ofta vi kunde, ja det gjorde självklart hennes egna barn också:).

Farmor startade en tradition där hon bjöd ut alla oss flickor i släkten dvs, barn, svärdotter, barnbarn, barnbarns flickvänner och barnbarnsbarn, på restaurang. Detta gjorde vi varje år, fast det sista året valde vi att beställa hem mat och träffas hemma hos farmor istället och det var lika trevligt det!

Pappa skämde ofta bort farmor med rosor, stora vackra mörkröda rosor i en jättebukett, det var nog det vackraste farmor visste. Hon tyckte så mycket om dem att vasen förflyttades till det rum hon befann sig i så hon kunde njuta av rosorna hela tiden, söta farmor.

Vilka blommor som skulle pryda farmors kista var ganska självklart. Mörkröda stora rosor i mängder, tänk om hon hade fått se dem, så vackra. Hon hade även länge haft en önskan om att min pappa, som är gitarrist, skulle spela Edelweiss på hennes begravning, och givetvis uppfyllde pappa hennes önskan. Det var vacker och alldeles fruktansvärt jobbigt. En annan låt som farmor tyckte mycket om var Somewhere over the rainbow och även denna spelades på begravningen fast inte utav min pappa.

Efter farmors bortgång bestämde vi "flickor" oss för att fortsätta med vår årliga tjejträff. Vi träffas numer först på kyrkogården och lägger blommor i minnes lunden. Första året vi skulle göra detta kommer jag aldrig glömma. Det var mulet och tråkigt väder, min mamma och syster var en halvtimme sena så vi stod alla och väntade på dem. När de kom lade vi blommorna i minnes lunden och då när vi alla står där samlade spricker en liten bit av himlen upp och solen skiner igenom och en regnbåge tittar fram, som om farmor ville säga att hon också var med oss. Vi grät!

Hade det bara varit en rengbågshändelse så skulle jag väl kalla det ett häftigt sammanträffande, en perfekt filmscen. Inte ens ett år hade gått sedan farmor gått bort när jag födde jag mitt första barn, min älskade lilla son. Vi kom hem från bb och folk kom och besökte oss. En dag kom min sons gammelfarmor och gammelfarfar (från min mans sida) på besök. Då vi diskuterade benämningen gammelfarmor/gammelfarfar, frågade gammelfarmor Martha mig om jag hade någon farmor och farfar. "Nej, det har jag tyvärr inte", svarade jag och sen fortsatte vi att prata. Vårt hus ligger med utsikt över ett litet fält följt av en stor backe även kallad Zimmermansbacke och inte ens fem minuter efter att jag sagt att jag inte hade någon farmor står min sons gammelfarfar och tittar ut över backen och säger "Titta vilken regnbåge över Zimmermansbacke!". Jag tittar ut och ser en stark, otroligt vacker regnbåge. Jag står med tårar i ögonen och min son i famnen och tänker att, jo, det har jag visst, jag har visst en farmor. Kanske inte här i livet men jag har en farmor i hjärtat och bär med henne i alla minnen. Det låter kanske klyschigt, men det är ju verkligen så det är.

Det är ofta jag tänker och sörjer över allt farmor missat dessa år hon inte varit här med oss. Det har hänt så mycket som hon skulle varit så stolt och glad över. Hon som skrattade så åt mig när jag under en period bakade kladdkaka i stort sätt varje dag efter skolan, hon skulle sett hur det intresset utvecklats nu och oj vad jag skulle bakat fina och goda bakverk åt henne om hon fanns här hos oss. Idag gör jag det ändå, idag bakar jag en tårta till farmor för att fira hennes 88 årsdag, valet av tårta var enkelt, en regnbågstårta med spritsade röda rosor på såklart och vem vet, kanske kanske hon sitter där uppe i himlen bland alla regnbågar och moln och kikar ner på oss:). 

 Stort grattis älskade farmor, du fattas oss.